Nyanser.

Läser en bok om personlighetsdrag.
Vetenskapligt framtagna.
Vad vet jag.
I en strävan att bli en bättre medmänniska.
Utveckla mina sociala färdigheter.
Färglägga omgivningens alla identiteter.
Nogsamt sortera dem i prydliga fack.
Bara tänk.
Så praktiskt.
Det vore.
Om den tesen stämmer.
Hur skall man till exempel annars förstå.
Varför vissa personer.
Är så kategoriskt blå.
Andra.
Burdust röda.
Familjärt gröna.
Ödmjukt sköna.
Babbligt gula.
Lagom avvägt fula.
I mun.
Eller bara intetsägande.
Färglösa.
Lata.
Oambitiösa.
Eller hopplöst.
Tröga.
Förvisso.
I betraktarens öga.
Men ändå.
Inser till exempel.
Att min man är stadigt grön.
Att den där trygga ön.
Även kallad hemmiljön.
Bygger på just det.
Bara gud vet.
Hur det annars skulle gå.
När mitt vanligtvis så praktiska. Blå.
Antar oanade kulörer.
Övergår i lila neuroser.
Chockrosa psykoser.
Som rinner ut.
I ilskna floder.
Tills färgen tar slut.
Antar.
Att det är därför jag helst blandar.
Med lite tur.
Landar. Alltid. Tillvaron.
I mjuka toner.
Uppdaterade. Kloner.
Från någon annans palett.
Det finns inga enkla sätt.
Att bekänna färg.
På.
Men kärleken är alltjämt röd.
Någon mer revolutionerande upptäckt.
Än så.
Har jag hittills inte gjort.