Kontradiktion.

Har ni funderat på. Vad som definierar er.
Det där som ingen annan ser.
Som paketerar. Obemärkt och osynligt placerar.
Er på kartan.
Som styr era steg.
Ja. Varenda andetag.
Utgör fundamentet till. Ert innersta jag.
Utan att behöva väsnas.
Den absoluta kärnan. Och mästarhjärnan.
I allt.
Jo.
Ganska subtila grejer. Är det ju förstås.
Kanske till och med något man slåss med.
Hela livet.
Alltså.
Att beståndsdelarna som är vårt absoluta vi.
Också kan bli. En slagkämpe.
Vid tillfällen när man väjer för obekväma fakta.
Försöker självslakta sitt väsen. Vara mindre kräsen. Och inte höras.
För att långsamt förgöras. Av andras förväntningar.
Till exempel.
Kan förhållandevis enkla. Till synes logiska beslut.
Vända ut.
Och in.
På hela kroppen.
Liksom sparka bakut. Som ett aggressivt eksem.
Försvarsmekanismen är ett gediget system.
Men det starkaste laget.
Vinner alltid. Ingen vits.
Att stå emot det inre jaget.
Hjärtat. Tar ingen skit.
Bara bidar sin tid.
Man tycker att man är en hyfsat skötsam individ.
Försöker göra det rätta.
Medan jaget driver eget vendetta.
Kring hur vardagsbestyren skall skötas.
Livet levas.
Kort sagt.
Närhelst det trevas. Tar det hus i helvete.
Tills man faller till föga.
Låter det hemtama och tröga. 
Ge vika.
Visst. Alla är förstås olika. 
Men tycker mig se ganska ofta.
Att en deppig offerkofta.
Snabbt kan förbytas till cape och svärd.
Menar.
Vad man än själv anser sig vara värd.
Säger hjärtat annorlunda.
Så mycket för det sunda förnuftet kanske.
Men hellre en galenpanna som brinner.
Och en inre samuraj på lut.
Än ett hjärta som längtar. 
Och sakta rinner. 
Ut.