Läste i tidningen om en man som dejtat tjugofyra kvinnor.
Samtidigt.
Vilket man ju får säga är en bedrift.
Att vara så.
Känslomässigt på vift.
Lyckas.
Hålla masken.
Utan.
Att få på tasken.
Stilig var han.
Intellektuell.
Medkännande.
Mysig. Snäll.
Tyckte valpar.
Var underbara.
Reaktionerna.
Givetvis uppenbara.
Killen var helt enkelt.
Alldeles. Alldeles. Underbar.
Det måste liksom sägas.
Till hans försvar.
Möjligen där.
Förståelsen tar.
Slut.
Menar.
Hur ser det ut.
Att dejta en sådan volym.
När det.
Ändå är kutym.
Att hålla sig till en.
Men visst.
Jag är inte den.
Som är den.
Även jag.
Kunde i min ungdom imponera.
Stundtals.
Egensinnigt jonglera.
Fyra kavaljerer i rosa skortor.
Parallellt.
(Jo. Det var trendigt den sommaren.)
Och nej. Det var ju inte särskilt snällt.
Mot någon av dessa oskyldiga män.
Som löpte amok.
Igen. Och igen.
På Visbys Kallbadshus.
Visst.
Man skulle kunna skylla på rus.
Men det vore för lätt.
Helt enkelt.
Inte rätt.
Menar.
Inser innerst inne.
Detta.
Var ju vansinne.
Jag som tror.
På polygami.
Enbart känner raseri.
Inför skjortor.
I pasteller.
Kanske inte snyggt.
Att jag gnäller.
På andra. 
Likväl.
Mannen med dom tjugofyra kvinnorna anser "bilden av honom överdriven".
Nu står han här.
Kränkt och övergiven.
Vilket säkert kan diskuteras.
Så är det inte heller allas byk.
Som exponeras.
För allmänheten.
Att spekulera i.
Ändå.
Bäst att låta bli.
Jag lärde mig.
Den hårda vägen.
Fick stå där.
Skamsen och förlägen.
Bli uppläxad.
Av en arg kvartett.
Vilket ledde till.
En snar reträtt.
Och tillfälligt celibat.
Tänker den fadäsen.
Ändå gjorde gott.
För pjäsen.
Som föreställer mitt liv.
Ibland krävs väl.
Att någon annan tar initiativ.
Tack gud för rosa skjortor.

Senaste blogginlägg i vår blogg

Läs nyheterna från denna vecka