Läste i tidningen om en man som dejtat tjugofyra kvinnor.
Samtidigt.
Vilket man ju får säga är en bedrift.
Att vara så känslomässigt på vift.
Och ändå hålla ihop.
Stilig var han. Intellektuell.
Medkännande. Mysig. Snäll.
Och gillade hundvalpar.
Helt enkelt.
Alldeles.
Alldeles.
Underbar.
Det måste liksom sägas. Till hans försvar.
Men där tar möjligen förståelsen slut.
Ja. Vilka iskalla typer det finns.
Men minns. Att även jag i min ungdom.
Försökte imponera. Dupera.
Egensinnigt jonglera.
Fyra kavaljerer i rosa skjortor. 
Parallellt.
Jo. Det var trendigt den sommaren.
Och nej.
Det var ju inte särskilt snällt.
Mot någon av dessa oskyldiga karlslokar.
Som löpte amok på Visbys Kallbadshus.
Visst. Man skulle kunna skylla på rus.
Men det vore helt enkelt för lätt.
Inte rättvist.
Mot någon.
Tänker.
Ibland är det enklare att skifta karaktär.
Än att våga verka i den man är.
Innerst inne.
Personen som egentligen tycker det är vansinne.
Med polygami.
Och enbart känner raseri. Inför skjortor i pastell.
Läser.
Att mannen med dom tjugofyra kvinnorna anser "bilden av honom överdriven".
Nu står han här. Kränkt och övergiven.
Vilket säkert kan diskuteras.
Så är det inte heller allas byk som exponeras.
För allmänheten att spekulera i.
Men nuförtiden låter åtminstone jag bli.
Den där typen av utsvävningar.
Då.
När det väl begav sig.
Blev jag uppläxad av en arg kvartett.
Vilket ledde till snar reträtt.
Och tillfälligt celibat.
Tänker.
Den fadäsen.
Ändrade ändå riktning på pjäsen.
Som föreställer mitt liv.
Ibland krävs väl att någon annan tar initiativ.
Till förändring.
Tack gud för rosa skjortor.

Senaste blogginlägg i vår blogg

Läs nyheterna från denna vecka