Den kärleken.

Så gick in i någon slags verbal söndagsstiltje igår.
Kände mig intellektuell och svår.
Tvångsfällde en tår.
Lade mig utbränd på balkongen.
Spelade den där sången. Av Hov1. Om tjejen som dansar vidare i livet.
Lämnar killen kvar.
Han är inte klar.
Med henne.
Hon har. Allt för dyra kläder.
För en svenne. Som han.
Där har ni själva essensen.
Det här att han aldrig får chansen. Och nu är det för sent.
Hon dansar helt enkelt vidare.
Utan ett spår av ånger.
Som alltid i den här typen av sånger.
Som kärleken ser ut.
När den såras.
Att göra slut.
Blir liksom aldrig särskilt jämställt.
Omtänksamt och genomsnällt.
Smidigt för båda parter.
Det är oftast en som älskar mer.
En som inte ser.
Undergången komma smygande.
Medan den andre.
Dansar vidare.
Som en iskall glidare.
Ser dagen gry.
Arm i arm.
Med någon helt ny.
Och det är en dy. Man inte vill landa i.
Bli. Över.
Jag behöver knappast anstränga mig för att minnas den grejen.
Jag också varit den tjejen. 
Hon. Som inte blev uppbjuden. 
Tror det är därför "Hon dansar vidare" slår an något inuti.
Vetskapen om. Hur stukad man kan bli.
Minnet av. Hur det kändes. Då.
Nå.
Spenderade alltså söndagsmorgonen tillsammans med den här låten.
Unnade mig fulgråten. Som kom på köpet.
Man behöver det ibland.
Sentimentalt sjunga ut lite grand.
För att orka. Dansa vidare.