Etikett.

06.09.2019

Den dagen.
Gick det inte att spola.
På den trötta personaltoaletten.
Varför. 
Jag blev stående där. Vid klosetten.
Med uppspärrad blick.
Menar.
Lämna i befintligt skick.
Var knappast ett alternativ.
Tvärtom. Ett brusande aber.
För ett fortsatt liv.
På det annars så välfungerande kontoret.
Man har ju sitt goda namn att tänka på.
Försöker. Upprätthålla.
Någon slags nivå.
Utan att trampa på.
Ömma tår.
Lämna.
Ovälkomna spår.
Av sin ack så blygsamma existens.
Överskrida.
Den oskrivna gräns.
Som skiljer en skötsam medarbetare från en sociopat.
Skapa ett prejudikat.
Ja.
Ni fattar.
Tillkortakommanden.
Är inget man uppskattar.
Så där blev jag stående.
Med ett smygande illamående.
Den dagliga driften.
Alltjämt pågående.
Utanför.
Endast den papperstunna väggen.
Som väl aldrig gör.
Någon som helst skillnad. 
Mellan mig.
Och verkligheten.
Ja.
Bara föreställ er. 
Snöpligheten.
I denna scen.
Det var då. Jag kom på.
Den briljanta idén. 
Att fly.
Vet.
Inte särskilt ny.
Men likväl fungerande.
Kräver minimalt med planerande.
Bara snabba skor.
Följaktligen.
Låste jag upp.
Iscensatte min kupp.
Sprang för livet.
Utmattad av. Att härbärgera.
Orkade jag. Inte mera.
Och gav upp.
Lika slut som toaletten.
Jaha.
Det var den reträtten.
Inte optimalt.
För etiketten.
Men snabbt överspelat.
Har ändå aldrig velat.
Arbeta på kontor.