Kompetenslotteri.

Gjorde ett digitalt personlighetstest.
För att utesluta pinsamheter.
Tänja på mitt intellekt.
Fanns där.
Någon defekt.
Skulle.
Detta test.
Genast utesluta mig.
Ur sin fiffiga process.
Så jag gav det.
Full access.
Till min logiska förmåga.
Och även om.
Förhoppningar var låga.
Kände jag ändå.
Att jag har ett väl utvecklat sinne för färg och form.
Därför.
Besvikelsen blev enorm.
När.
Jag klickade fram den första frågan.
När. 
Den allra värsta farhågan.
Var ett faktum.
Jaha. Vad kan det ha varit. Tänker ni.
Tillåt mig presentera. Geometri.
Som ju.
Numera är ett kvitto på kompetens.
Och jag.
Som inte ens.
Har ett slutbetyg i matematik.
Kände mig benägen att ge upp.
Allt medan.
Skärmen fylldes av plupp efter plupp.
Prickar. Rutor.
Formade på fantasifulla sätt.
Tänkte.
Det är nu hon får rätt.
Min gamla mattefröken.
Det är nu.
De menlösa försöken.
Kommer på skam.
Sanningen.
Kryper fram.
För visst.
Hon bad mig lämna klassrummet.
Och jo.
Mitt intresse var minst sagt ljummet.
Redan då.
För räta vinklar och bråk.
Kanske.
Hade jag ett språk.
Men det imponerade föga.
På denna matrona.
Varför.
Jag tvingades skona.
Oss båda.
Ta håltimme istället.
Tänk om.
Jag vid det tillfället.
Hade vetat.
Att siffrorna skulle utgjuta sin hämnd.
Bita mig i baken.
Lämna mig.
Idiotförklarad och naken.
Inför resultatet.
Utgöra.
Prejudikatet.
För resten av mitt yrkesliv.
Jodå. Överdriver lite nu.
Men. Vad säger du.
Blir det inte lite roligare så.
(...?)
Hursomhelst.
Jag kämpade väl på.
Bland trianglar och kvadrater.
Cirklar och streck.
Kände bara.
What the heck.
Jag uthärdar den här projektiva skiten.
Lämnar resten. 
Åt eliten.
Att förkovra sig i.
Därför.
Höjden av ironi.
När testresultatet.
Visade på medelsmart.
Jo.
Det är klart.
Att det piggade upp en smula.
Inte som att jag började hjula.
Av lycka eller så.
Men tillräckligt.
För att orka mig på.
Nästa nivå.
Svarta. Vita.
Respektive grå.
Ränder.
Nu inväntar jag resultat.
Hoppas.
Det är adekvat.
Och tillräckligt.
Snillrikt.
Kanske.
Mer specifikt.
Medelsmart nog.