Genombrott.

Gick in i en vägg.
Någonstans.
Innan. Hägg.
Möter. Syren.
Innan.
Solen.
Värmer. Bara ben.
Och flyttfåglarna längtar hem.
Stod den bara där.
En välkomnande barriär.
Av betong.
Som en evighetslång.
Törnrosasömn.
Att förgäves. Banka pannan i.
En overklighetskänsla.
Av att aldrig riktigt bli.
Som. Folk.
Förstenad.
I en holk.
Av splittring.
Bortom.
Segervittring.
Eller tro.
Tänkte.
Jo.
Här.
Kan jag bo.
Bli bästis med väggen.
Ett med murbruket.
Tyst som en skugga.
Ja. Hela det stuket.
Som den anpassningsbara individ jag ändå tror mig vara.
Om bara.
Väggen inte vore så förbaskat ensam.
Lite mera rättfram.
Konverserande.
Entusiasmerande.
Och humoristisk.
Liksom lite mindre pessimistisk.
Kanske även konstintresserad.
Ja.
Ursäkta en deprimerad.
Som råkat.
Gå in i en vägg.
Någonstans.
Mellan. Hägg.
Och. Syren.
Just som.
Solen.
Tinar. Stelfrusna ben.
Och flyttfåglarna vänder hem.
Jag kan inte bara stå här.
Som en mänsklig.
Glaciär.
Av disharmoni.
Jag behöver bli.
Mera.
Som. Folk.
Hur man nu.
Skall tolka det.
Det enda.
Jag vet.
Är att pannan värker.
Kanske. Det är så.
Man märker.
Att man nästan.
Brakat rakt igenom en vägg.
Någonstans.
Mellan. Hägg.
Och. Syren.
Precis innan.
Solen.
Värmer.
Bara ben.
Och flyttfåglarna hittar hem.