Hej.

Även för en aldrig så blygsam existens.
Finns det. Kanske.
Någon slags referens.
Kring.
Hur framåt man böra vara.
Så att personen man möter.
Slipper svara.
Hjälp.
Vad glad du är.
Man blir ju nästan rädd.
Var liksom inte.
Beredd.
På något så utåtriktat.
Som ett "hej".
Nej.
Tydligen.
Är det. Att gå steget för långt.
Möjligen.
Var det för trångt.
I den allmänna lokalen.
Sedan jag.
Framstod som galen.
I min framåtanda.
Kanske.
Hade hen. Inte hunnit landa.
I sina morgonbestyr.
Därav.
Chockerad. Och. Yr.
Av öppenheten.
Den uppenbara rariteten.
I att en medmänniska hälsar.
Blev hursomhelst.
Märkligare än så.
Antog.
Ytterligare en nivå.
Då ännu en.
Främling.
Skrämdes från vettet.
Efter att jag hejat.
På det där.
Enligt mig. Vinnande sättet.
Eller.
Måhända.
Överskreds ännu en gräns.
Herregud.
Människa.
Så du skräms.
Sade hen. Nämligen.
Jag gjorde det alltså.
Igen. Tämligen.
Olämpligt.
Utan att alls förstå.
Hur två.
För mig. Normala.
Hej.
Tagit.
Sig.
Oanad vändning.
Valde följaktligen.
En låg profil.
Resten av dagen.
Hyfsat labil.
Med känslan i magen.
Av att ha beträtt outforskad mark.
Inte fullt.
Så stark.
I min sociala kompetens.
Som brukligt.
Ja.
Det är ju sjukligt.
Hur en bagatellartad händelse.
Tar en sådan ändelse.
Får en att fundera.
Men.
Får man bara sortera.
Tankarna.
Blir man alldeles strax.
Samma.
Glada lax.
Som innan.
Tillika.
Den spontana.
Kvinnan.
Som älskar.
Att säga.
HEJ.