Färdknäpp.

Åkte buss med min mor häromdagen.
En man bjöd henne artigt att sitta ner.
Hon tackade.
Sade.
Inte ofta man ser.
Var dag det sker.
Minsann.
Jag sade.
Jaså. Det trodde jag var och varannan kotte. Visste.
Är väl så man gör.
Hon sade.
Och ytterligare ett tecken på att man snart dör.
När andra reser sig.
För att man ser skröplig ut.
Vet man att resan närmar sig sitt slut.
Men visst är det skönt att sitta.
Ja sade.
När jag tittar. Tillbaka. På graviditeten. Vet att jag blev glatt överraskad.
Av all den där artigheten.
Folk visade mig i kollektivtrafiken.
Hon sade.
Utom den gången du blev avslängd. Uthängd. Av en sur chaufför.
Jag skrattade.
Just det. Den killen var på riktigt risigt humör.
Slängde av en höggravid kvinna i snöstorm.
En som verkligen inte var i högform. Utan tvärtom i desperat behov av transport.
Tänkte.
Det hade jag faktiskt glömt bort.
Hur jag grät en hormonskvätt vid busshållsplatsen.
Mer än redo att släppa barlasten.
Skita i hela grejen.
Den fantastiska lilla tjejen. Som låg i magen.
Ännu okänd.
Allt var så annorlunda då.
Hon sade.
Det är SÅ. Jag tycker att du skall skriva.
Om knäppa men vardagliga saker.
Din senaste text hade såklart andra egenskaper.
Men var liksom lite svår att förstå.
Jag sade.
Här skall vi gå. Av.
Och gårdagens text handlade ju om drivkraft och mod
Hon sade.
Jo. Så mycket förstod jag.
Kanske ger sig om jag läser en gång till.
Jag sade.
Så glad att du vill. Läsa. Men du har nog rätt.
Kanske var den där texten flummig i sitt utförande.
Hon sade.
Och jag hade ju solen i ögonen. Vilket är väldigt störande.
När man försöker koncentrera sig.
Ja nickade.
Vi klev av bussen. Promenerade sista biten.
Jag sade.
Sedan.
Mamma. När jag tillhör den absoluta eliten...
Hon avbröt.
Det gör du redan.
Jag sade.
Nja.
Tänkte. Behöver fler uppdragsgivare.
Bra sittfläsk. En fungerande skrivare.
Och nerver av fucking stål.
Gå. All. In.
Hon sade.
Du är min.
Flitiga. Duktiga. Tjej.
Kände mig.
Rik.
Älskad.
Och på väg.