I-landsproblem.

Alltså.
Teknik.
Kanske mer specifikt då.
Teknologi.
Som inte fungerar.
Som enbart genererar.
I plågsamma nervsammanbrott.
Och jag har faktiskt fått mitt av den biten redan.
Gjorde mina år av terapi. För att sedan.
Utan att knysta. I det tysta. Bara få sköta mitt.
Gärna i någorlunda harmoni.
Alltså.
Slippa bli.
Nerringd. För att ett aldrig så vattentätt inpasseringssystem gått i akut baklås.
Jag vill liksom inte försenas och förgås.
Längre.
Av buffrande portaler.
Obergripliga manualer.
Eller statliga hemsidor som havererar.
Hela jag vibrerar.
Detonerar. Emigrerar. Hellre till Mars.
Någonstans. Där systemkrasch.
Inte finns.
20-talet. Om ni minns.
Ja men var inte det teknikbefriat och härligt.
Måste man ha så förfärligt många lösenord i sitt liv.
Också mitt kretskort har ett minne.
Som försöker ha ett öppet sinne.
Som stoiskt härdar ut.
Men snart tar väl det batteriet också slut.
Alltså.
Skjut mig.
Släpp ut mig.
Bara låt mig slippa. Tvinga mig inte att klippa.
Sladden.
Mellan mig och omvärlden.
Åtminstone om jag skall hålla ett tag.
Det finns väl ändå en lag. Om saker och tings jävlighet.
En annan sorts verklighet. Som inte kräver modem.
Ett fungerande system.
En lösning. På mitt digitala poem.
Som inte behöver stå i proportion till. Galna presidenter och världens problem.
Bara mig.
Alltså.
Svar till.
Desillusionerad.
Tillfälligt.
Avprogrammerad.
Internetanvändare.