Jubileum.

På deras bröllopsdag.
Skrev hon.
Kaffe.
Mjölk.
Grädde.
Citron.
På en lista.
Lade till.
Blöjor.
Hon hade tagit den sista.
Fönsterputs.
Ja.
Småbarnslivets monstersmuts.
Var stammade den egentligen ifrån.
Tvätthögen sedan.
Vilket gigantiskt hån.
Liksom stressnivån.
I överkant.
Men snart nalkades semester.
Det var ju sant.
Då kunde det bli tid.
Över.
Den där andningspausen.
Familjen behöver.
Tänkte hon.
Ångrade.
Att hon samma morgon.
Fräst.
Skällt.
Nästan.
Smällt.
I en dörr.
Så där hetlevrad.
Var hon väl aldrig förr.
Eller.
Men då hade hon ingen tvååring.
Heller.
Var inte gift.
Tvärtom.
På ödslig vift.
Somnade. Frusen.
Solokvist.
Och det hade väl fungerat.
Jovisst.
Trots inslag.
Av känslomässig syrebrist.
Relationspanik.
Uppgivna.
Skrik.
Som kvävts. I huvudkudden.
Nej.
Hon var sig inte lik.
Då.
Innan.
Dom blev två.
Som sedan blev dynamiska tre.
Kanske var hon personlighetsförändrad nu.
Det var svårt att se.
Men hon skrev i alla fall praktiska listor.
Till sin äkta man.
Hur tillvaron än.
Krängde. Svängde. Hängde. 
Löst.
Var det alltid. Han.
Som var hennes.
Vi.
Den vackraste.
Av fantasi.
Fast helt på riktigt.
Tre år.
Tänkte hon.
Lade försiktigt.
Till.
Champagne.
På listan.