Normen.

11.06.2018

Återkommer än en gång till idealen.
Eftersom det gör mig galen.
Att valen man som kvinna förvisas till.
Alltjämt ställer tillvaron på högkant.
NEJ.
Det är faktiskt inte sant.
Att dessa så självklara åtgärder skulle vara av frivillig art.
Även om det hade varit ganska underbart.
Att bara ge sig ut i spenaten med vildvuxna ben.
Sammanväxta bryn. Utan den minsta tanke på hyn.
Eller håret.
Det där djupa spåret av bekymmersrynkor. Som sprider sig som pest.
Men naturligt är självklart bäst.
Så man sminkar aldrig över. Åtminstone inte så det syns.
Att man.
Bleker.
Noppar.
Plattar.
Rakar.
Riktigt bakar in sig själv. I dyr aloe vera. Närproducerad lera.
Och vattniga gurkskivor med magiska egenskaper.
Och jag som har förmånen att omges av starka kvinnor.
Vackra väninnor.
Med hjärna och hjärta.
Känner regelrätt smärta. Över att dom. Precis som jag.
Stundtals dukar under.
I sina destruktiva. Mindre stolta stunder.
Försöker självläka.
Späka. Kräka. Sig loss.
Istället för att slåss.
Mot förlegade konventioner.
Ofredade zoner.
Och orimliga ingrepp.
När blev till exempel fläskläpp.
Något eftersträvansvärt.
Det är helt enkelt för mycket begärt.
På så många nivåer.
Att suga ut obefintliga fettdepåer.
Tills luften tar slut.
Jag kan respektera. Dessa beslut.
Aldrig acceptera. Att det är så vi skall se ut.
Utan att krypa ur skinnet.
Rena vansinnet. Är det ju.
Så istället för att slita vårt vackra hår. Slicka svåra sår.
Någon gång i veckan.
Borde vi omfamna den unika snäckan.
Vi ser i badrumsspegeln.
Gemensamt göra vind i seglen.
Kryssa mot normen.
Föreställ er. Lättanden.
Efter den metaforiska stormen.
Say no more.