Paradis.

Vill du till himlen.
Frågade en ljusblå dekal.
På den stekheta bussen.
Gärna. Sade jag.
Halvvägs till Slussen.
Så hur löser vi det.
På bästa sätt.
Har kanske inte.
Gjort allting rätt.
Men definitivt.
Mitt bästa.
Behandlat min nästa.
Med respekt.
Inte tillhört.
Någon sekt.
Men knappast heller varit supertroende.
Kanske något av en inneboende.
Som aldrig. Betalat hyra.
Inte som att böner.
Är dyra.
Men ja.
Du fattar.
Undanflykter.
Är inget Gud uppskattar.
Fnös den ljusblå dekalen.
Bespara mig.
De taffliga livsvalen.
Jag.
Är bara en simpel reklamplats.
Placerad på bussen.
Under föresats.
Att sprida guds ord.
Alltså.
Knappast mitt bord.
Att avgöra om du platsar.
Låt gå för det.
Sade jag.
Vi tar väl det.
Någon dag.
När det inte är trettio grader.
Och strålande sol.
Låter.
Swimmingpool.
Gå före Sankte Per.
Det ger mig tid.
Att leva.
Som jag lär.
Ta jobb.
Som volontär.
Ja.
Allt det där.
Som bygger karaktär.
Suck.
Det är. Som. Det är.
Flämtade dekalen.
Den här värmen.
Gör mig galen.
Och för övrigt.
Verkar du väl helt okej.
En vanlig tjej.
Himlen.
Eller ej.
Ingen stor grej.
Om du frågar mig.
Nej.
Det förstås.
Sade jag.
Frälsningen.
Är ganska vag.
Så varför.
Vill man få det. Att låta så lätt.
Man tycker.
Det kunde finnas bättre sätt.
Att formulera budskapet på.
Du tänker.
Storbild eller så.
Väste dekalen.
Tvivlar på media.
Som den rätta kanalen.
Det är lätt i dessa dagar.
Att känna sig banal.
Hänga här i värmen.
Lida helvetets kval.
Än värre lär det vara.
Att vara affisch.
Tillplattad och glansig.
Som en sämre pastisch.
Nej.
Ta det från en som är gammal i gamet.
Frågar du mig.
Är det fel på systemet.
Att komma till himlen.
Är det minsta problemet.
LEV LITE.
Men nu måste du låta mig arbeta ifred.
Min nisch är som du fattar inte särdeles bred.
Tack.
Sade jag.
Varken rörd. Eller skakad.
Himlen långt borta.
Men knappast försakad.
Och vem orkar bry sig.
Viskade dekalen.
Det får sätta punkt.
För den här pekoralen.