Paradox.

Anslöt mig till ett fackförbund.
För att inte helt gå på grund.
Ekonomiskt.
Medan jag ändrade inriktning. I en naiv strävan att tillvarata min kompetens.
Hade väl kommit till en kritisk gräns.
Där allt. Eller inget. Var möjligt.
Känns ju nästan löjligt. Nu.
Att det behövde dröja så länge. Att få ändan ur.
Men oavsett vilket.
Blev det äntligen min tur. Att leva drömmen.
Chansa. Frilansa. Stansa ut.
En sprillans ny yrkesbana.
Och då får man ju tumma lite på säkerheten.
Smaka på den beska verkligheten.
Utanför månadsanställning och kollektivavtal.
Som ändå hade varit navet. I min tillvaro under tjugofem års tid.
Stor omställning.
Var i upphällningstillstånd. Första veckan.
Men efter den brutala framkörningssträckan.
Hade jag ändå en strategi.
För att bli.
Min egen.
Men någonstans måste degen tillfälligt in.
Varför jag kontaktade min. Fackliga representant.
Hon sade.
Är det alltså sant. Att du sade upp dig från ditt gamla jobb på eget initiativ.
Jag sade.
Jo. Jag ville styra om mitt liv.
Hon sade.
Varför det.
Du vet. Att du åker på en karens.
Det vill säga. Om du ens. Får några pengar alls.
Av oss.
Jag sade.
Det förstås.
Men inte som att jag har en plan att gå arbetslös.
Är tvärtom ganska ambitiös. Och beredd att jobba hårt.
Hon sade.
Mycket svårt. Med estetiska yrken.
Du kanske får tänka om. Många luckor i vården som. Behöver fyllas.
Jag sade.
Mmm. En yrkeskår som absolut borde hyllas.
Men jag är skribent.
Hon sade.
Jo. Det må vara hänt.
Men för att vara mer specifik.
Så arbetar du extra på gym och i butik. Driver dessutom eget företag.
Det blir administrativt svårt. För vårt.
Datasystem.
Kort sagt. En massa problem mest.
Bäst. Om du bara stämplar.
Jag sade.
Men hur kan det vara fel att vilja arbeta.
Hon sade.
Men herregud. Hur skall jag kunna veta.
Om du bara vore lite mer miserabel.
Mindre kapabel.
Skulle vi inte behöva ha det här samtalet.
Jag sade.
Fine. Jag förstår.
Så du får väl dra in min a-kassa framöver.
Hon sade.
Betrakta det som gjort.
Tänkte.
Oj. Oj. Det gick fort.
Men hade inte energi kvar att bråka. Än mindre förespråka.
Det fina med entreprenörskap.
Sade.
Men då så.
Tackar jag ödmjukast för denna tungrodda tid.
Som mer eller mindre bakbunden individ.
Och noll kronor i understöd.
Skulle gärna prata mer.
Men måste ut. Tjäna in mitt levebröd.
Framtiden ser.
Ljus ut.
Ja. Lika bra att det tog slut.
Med facket.
Vem orkar med det bakåtsträvande snacket liksom.
Livet.
Är alldeles för kort.
För den som inte längtar bort.
Men till. Något annat.