Rekvisita.

Hörde jag smink.
Själv använder jag.
En färggrann hink.
Som varsamt dras ned över huvudet.
En gång var jag vacker.
Men ni förstår. Sådant går.
Över.
Sömnlösa nätter.
Piller som söver.
Alltså.
Är hinken.
Allt jag behöver.
Läste om en syster.
Som omvänts till nunna.
Flytt till ett kloster.
Iförd en tunna. 
Också effektivt.
Men jag vill ju kunna.
Röra mig fritt.
Ja. Ni fattar.
Sköta mitt. 
Litar då hellre.
Till hinkens helande kraft.
En tillåtande fristad.
Jag aldrig riktigt haft.
Men en gång om året. Släpper jag ut håret.
Ler förföriskt.
Där under hinken.
Tackar ja. Till den där. Sista. Paraplydrinken.
Liksom andas in.
Hur det känns.
Om det kanske.
Bränns.
Ens.
Är någon idé. Att komma ut igen.
Är ju trots allt 40 nånting. 
År. 
Tro mig.
Spelar inte svår. 
Men livet deluxe. 
Sätter spår.
På de mest uppfinningsrika sätt. Oavsett. Hur komplett.
Rustad.
Man tror sig vara.
Mmm. 
Nu går jag här.
Och liksom bara.
Gnolar.
Solar.
Genom ett stenskott i plasten.
Befriad från.
Barlasten.
Njuter. 
Av den där välförtjänta rasten.
Jag aldrig hann ta.
Klar med.
Att bara fördra.
Tillfreds.
Ja.
Absolut.
En färggrann hink. 
Är också ett beslut.
Överlevnad.
Allt.