Skynda att älska.

Och gubben i månen.
Såg så sorgsen ut.
Som att han. Stillsamt. Plågad.
Bad om ett slut.
På evigheten. Där uppe.
Och jag.
Som betraktade honom från min prunkande balkong.
Tog fram telefonen.
Tänkte.
Hur långt det än är till månen.
Piggar en välmenande hälsning alltid upp.
Så skickade ett sms.
Saknade ju hans adress.
Men hoppades han hade bra täckning.
Valde nogsamt ut några rader ur en höstvisa.
För mig har den alltid varit en lisa.
För själen.
Trasiga kroppar är sköra.
Brukade själv inte orka höra.
En massa glättigt.
På den tiden då jag aldrig log.
Då. När jag tillfälligt dog.
På min egen måne.
Nåväl.
Mitt meddelande gick iväg.
Medan jag. Något förlägen.
Väntade på svar.
Insåg.
Förstås. Att det hela var.
Något av en chansning.
Men icke desto mindre värt ett försök.
Skulle gå in. Göra natt.
Precis som ett leende strök. Över månens vita.
Kunde inte riktigt lita. På benen.
Satte mig ner.
Medan månen log allt mer.
Och värmde mig inuti.
Telepati.
När det är som allra bäst.
Tro mig eller ej.
Men ibland gör en vänskaplig gest.
Hela skillnaden.