Sekretess.

Gårdagens kollektivtur.
Startade.
I en mobilfredad.
Busskur.
Där stod jag. I hopp om.
En lågmäld åktur.
I godan ro.
Jo.
Det var kanske. Naivt.
Av mig att tro.
På ett sådant mirakel.
I det kommunikativa.
Spektakel.
Som råder.
Där tystnad.
Sker på nåder.
Och helst inte alls.
Det snicksnackades alltså.
För full hals.
Hela. Vägen.
Till Gärdet.
Det totala.
Nyhetsvärdet.
Som alltid.
Noll.
Fick likväl.
Koll.
På.
Mina medresenärers.
Tankebanor.
Frukostvanor.
Husaffärer.
Jo.
Det finns ju.
Karaktärer.
Som gladeligen.
Delar.
Miljoner. Optioner. Transaktioner.
Och klipp.
Medan en annan.
Så där lagom hipp.
Natur.
Hellre talade ut.
Om sin figur.
KK-relationen.
Som oturligt. Nog.
Sprack.
Tillbaka. I.
Singelfacket.
Börja-om-från-början-snacket.
Exets potentiella.
Diagnoser.
Neuroser.
Psykoser.
För att inte tala om.
Hans märkliga mamma.
Om bara hen. Hade förstått det.
Med detsamma.
Åtminstone.
Innan Stureplan...
... Nåväl.
Jag är ju van.
Resenär.
Inser att det måste.
Vara så här.
Särskilt som tiden.
Är.
Förgänglig.
Ogenomtränglig.
Konstant.
Alla dessa samtal.
En slags pant.
Som inger känslan av.
Effektivitet.
Då. Går liksom ingen.
Hemlighet.
Säker.
Och nästa gång.
Är det kanske jag.
Som fläker.
Ut.
Mitt innersta rum.
Lämnar någon annan.
Stum.
I morgonrusningen.
Ventilerar vardagsstressen.
Bryter.
Sekretessen.
Och tystnaden.