Skolstart.

21.08.2018

Vaknade.
Till en doft av tidig höst.
Ett myller.
Av pigga mobilröster.
I tunnelbanan.
Skrumpna löv. På spåret.
Den där övergångsfasen.
Halvvägs in. På året.
När sjusovarna. Traditionsenligt. Vaknat.
Vardagsgrejen.
De undermedvetet saknat.
Stegvis.
Återuppstår.
Urbanmänniskan.
Återgår.
Till. Sitt.
Medan hen. Slöläser.
Glättiga. Valmanifest.
Högljutt helgplanerar.
Som utvilat folk. Gör mest.
Eller.
Frånvarande. Torkar bort.
Tandkrämsrest.
Från sin haka.
Leende.
Drömmer sig tillbaka.
Till.
Solstrimmiga stränder.
Tångmarinerade hav.
Bebisknubbiga händer.
Utan. Måsten. Eller. Krav.
Som samlat gnistrande skatter.
Klappat fluffiga katter.
Metat med spö.
Det är. Så man. Vill dö.
Samtidigt. Den där kittlande känslan.
Av att hösten ligger i sina startgropar.
Allvaret. Alltjämt.
Ropar. Hej.
Åtaganden.
Hopar. Sig.
Fast solglasen fortfarande är på.
Ett glas rosé.
Eller två.
Ännu slinker ner.
Medan.
Kroppen. Ödmjukt.
Ber.
Om en skonsam start.
Så blir det. Sällan.
Det är klart.
Den där trevande. Morgonrusningen.
Skräckblandade. Förtjusningen.
I att vara tillbaka.
Är snart förbi.
Då.
Orkar.
Inte.
Vi.
Läsa på någon jäkla affisch.
Vi.
Pallar.
Inte.
After work. På Riche.
Vi vill bara sköta vårt.
Och hur svårt.
Skall det behöva vara.
Kan det inte bara.
Bli fucking jul.
Hända något.
Kul.
Någon gång.
Och vintern är förbaskat lång.
Typ.
Semesterminnet.
Lika ljuvligt. Som kort.
I takt med t-banan.
Försvinner. Det. Bort.
Kvar blir doften.
Av den allra första höstdagen. 
I linje.
Med tyngdlagen.
Dras vi ned.
I tunnelbanan.
Mot mörkret.