Splittring.

Så jag skickade ju in mina texter till förlag.
(Se gärna tidigare inlägg: Korrespondens)
För just nu väntar jag.
Tålmodigt.
Vareviga dag.
På någon slags signal. Kanske från ovan.
Ja. Släng hit ett tecken bara.
Vadsomhelst.
Som lättar snaran. Från min hals.
Menar.
Jag kanske inte alls.
Skall skriva.
Jag kanske måste.
Sluta dagdriva.
Kamma till mig.
Klippa luggen vågrät.
Nog för att mamma förlät.
Konstskolan.
Den flummiga drejkursen.
Den totala diskursen.
Sedan dess.
Never the less.
Det här vad jag gör.
För att jag känner att jag dör. Lite. Inombords.
Annars.
Om vardagen inte är min att beskriva.
Och även om jag hatar att överdriva. Min konstnärliga vikt.
Försöker vara försiktigt. Optimistisk.
Mindre elitistisk.
Och liksom höjden av ödmjuk.
Inte passivt aggressivt grälsjuk.
Med massiva i-landsproblem.
Eller bara bitter.
Är det lättare sagt än gjort.
Jag bara gitter. Inte.
Leva utan ord.
Någon borde. Örfila mig en stund.
Återuppbygga. En sund. Inställning till verkliga ting.
Riktiga yrken som inbringar "katjing".
Mindre kval.
Om ändå det valet fanns. 
En inre balans.
Ett liv på rosor.
Lika självklart som bekväma trosor.
Tamponger som inte läcker.
Diskmedel med äppelblom. Som räcker.
I hundra år.
Förstår ni. Vart jag vill komma.
Jag kan inte göra det jag borde.
Vill inte ångra det jag gjorde.
Sedan.
När allt redan är över.
Jag behöver.
Få framhärda i tron.
Bli min egen bästa version.
Innan jag väljer bort. 
Det jag gör bäst. Vill mest.
Av allt.
Men visst.
Försöker ta det det kallt.
Som alltid i väntan på något gott.
Är sekunderna milslånga.
För alla som vill fånga. Mer än dagen.
Är det där tecknet kommer in.
En blygsam hälsning från högre makter.
Som säger.
Visst.
Din.
Storartade plan.
Kommer att fungera.
Med risk för att genera.
Mig själv offentligt.
Är det så.
Jag tänker mig.
Ett sjuhelsickes klartecken.