The C-word.

21.03.2020

Det skulle knappast förvåna.
Om jag har.
Corona.
Sade Bacillen.
Till Basilisken.
Nog är det så.
Det här kan gå.
Precis hursomhelst.
Sade Basilisken.
Frågan är bara.
Vad som kom först.
Denna outsinliga
Tröst.
Efter en syndabock.
Eller bristen.
På jävlar anamma.
Jag frågade min mamma.
Hon sade.
Det gör detsamma.
Så länge det finns Lambi.
Att vi gör bäst i.
Att bida vår tid.
Var individ.
För sig.
Solidaritet.
Är ju en härlig grej.
Bara inte just nu.
Vem vet.
Hur långt medicinen räcker.
Vad statskassan täcker.
Och så vidare.
Nja. 
Sade Bacillen.
Min mamma säger att man ska ta hand om dom äldre.
Lite beroende på hur lastgamla dom är.
Alltså dom.
Som inte utvecklar besvär.
Eller.
Har en Ica-affär.
I samma port.
Är ju så enkelt gjort.
Att bara slänga in några toarullar genom brevinkastet.
Man vill ju hjälpa till.
Det här.
Att bara sitta still.
Gör mig nervös.
Usch ja.
Sade Basilisken. 
Och nös.
Prosit.
Sade Bacillen. 
Och rös.
Usch ja.
Nu kommer. Det.
Känner mig. Het.
I hela kroppen.
Måste nog säga. Att inte heller jag. 
Mår toppen.
Sade Basilisken.
Inte som. Att jag. Har skräck.
Men du. Är inte så lite fräck.
Som nyser utanför armvecket.
Ser du.
Det här strecket.
Håll dig du där.
På rätt sida.
Så slipper jag lida.
För att du är en bacill.
Nåja.
Virus. Gör som dom vill.
Sade Bacillen.
Kanske det.
Sade Basilisken.
Och för övrigt.
När jag. Blir frisk. Sen.
Kan du glömma. Det vi en gång var.
Med nöje.
Sade Bacillen.
Känner mig ändå klar.
Med hela situationen.
Den lamslagna.
Unionen.
Och det förbaskade armvecket.
På grannen.
Som skakar ut duntäcket.
Över mitt huvud varje morgon.
Men mest av allt matt.
Jorå´ så att.
Sade Basilisken.
Tror ändå.
Att risken.
Är förhållandevis liten.
Men tacka fan.
För att man är sliten.
Vi lever i en galen tid.
Där Covid.
Bara är början.
Jo tack.
Sade bacillen.
Så mycket för egenförsörjan.
Räcker du mig toapappret.
Jag måste nysa.