Tradition.

Styrde upp ett pepparkaksbak.
Knappt.
Hade det förväntansfulla barnet.
Vaknat.
Så var det dags.
Att sätta fart.
Plocka fram. Grisar och gummor.
Det är klart.
Liksom.
Den färdigköpta degen från Ica.
Det. Får. Gå.
Lika. Bra.
Tänkte.
Den trötta mamman.
Försökte.
Ta sig samman.
Rev sig i morgonhåret.
En gång om året.
Är det ändå.
Barnens högtid.
Julefrid.
Nja.
Det kan väl diskuteras.
Men nu.
Skall här prioriteras.
Mumlade hon.
Plockade fram kaveln.
Kliade sig.
I naveln.
Så var baket igång.
Med stämning.
Sång.
Liksom. En och annan.
Lång.
Förmaning.
Inte äta all degen.
Stå försiktigt.
På pallstegen.
Peta inte på alla.
Vänta.
Tills dom kallnat.
Ja.
Allt det där man säger till en liten person.
Medan man försöker.
Få reson.
På kristyr som torkat.
Bakplåtar.
Ingen orkat.
Diska.
På åratal.
Då.
Några jular sedan.
Innan lyckan.
Blev total.
Och hon.
Såg dagens ljus.
Det är lätt att glömma.
Mitt i vardagsbruset.
Sådant.
Man behöver påminnas om ibland.
Kanske.
Genom att baka lite grand.
Möjligen.
Fälla en mjölig tår.
Vad kan jag säga.
Moderskapet.
Sätter väl sina spår.
Men underbart med nya traditioner.
Är det.