Underhållning.

Unnade mig.
En smula tevepsykologi.
Tillika.
Nostalgi.
På morgonkvisten.
Vaknade till Dr Phil.
Livesänd. Terapi.
Där tiden stått till.
Jo. Det måste sägas.
Han är sig väldigt lik.
Använder samma retorik.
Pekar alltjämt. Med hela handen.
Reder ut.
De komplicerade sambanden.
Släcker den ena branden.
Efter den andra.
Klartänkt.
Som få.
Alltid. Samma. Höga.
Lägstanivå.
Komplicerade. Gäster.
Dramatiska. Gester.
Pannan i djupa veck.
När han drar bestämda streck.
Över tragiska människoöden.
Stirrar döden.
I vitögat.
Just denna morgon.
Kvinna. Som vuxit upp. I garderob.
Inget för en klaustrofob.
Och synnerligen.
Spektakulärt.
Dock.
Elementärt.
För Dr Phil.
Ingen programidé.
Tillräckligt. Imbecill.
Ingen konflikt.
Omöjlig.
Ja. Det är nästan löjligt.
Hur han parerar.
Reflekterar.
Källsorterar.
Idel märkligheter.
Alltid. Vet råd.
Med entusiastiskt.
Publikuppbåd.
Klarar skivan.
I vartenda program.
Myndigt.
Lägger fram.
Texten.
Kring garderobsuppväxten.
Vad som behöver göras.
Härnäst.
Mästare.
På snabba lösningar.
För att inte säga.
Expert.
Sedan slutar ju programmet.
Lika tvärt.
Kvinnan.
Inte fullt så introvert.
Som innan.
Stärkt.
Av den vetskapen.
Stänger jag av teven.