Uppbyggnadsfas.

Pågår ett massivt vägarbete.
På gatan där jag bor.
Tror.
Det skall bli cykelbana.
Ett lyft för den sportigt. Urbana.
Citymänniskan.
Härligt.
Men också ett förfärligt.
Liv.
Tillika.
Bullrigt ledmotiv.
När man sitter hemma i köket.
Och arbetar.
Letar.
Efter dom rätta orden.
Ivrigt omformulerar sig.
Medan grävskoporna river upp jorden.
Utanför.
Inte så att det stör.
Påverkar mitt humör.
Det är ju temporärt.
Så mycket värt.
Att arbeta hemifrån.
Möjligen.
Svårt att tala i telefon.
Så tar alla viktiga samtal i garderoben. 
Inget för klaustrofoben.
Men man är väl stresstålig.
Lagom ihålig.
Står åtminstone på mina meriter.
Att bergsprängare inte biter. 
På mig.
Min kapacitet.
Vet. 
Helt enkelt inga gränser.
Händer ju understundom att elen kapas.
Och eftersom.
Få skrivjobb skapas.
På skrivmaskin numera.
Kan det förstås komplicera. 
Leveransen.
Men man får helt enkelt. 
Ta chansen.
När strömmen är på.
Jobba så. Gott. Det går.
Ingen uppgift för svår.
Hopp om livet.
Är ju bara det här med nedsatt hörsel.
Strypt vätsketillförsel.
Som ställer till det en smula.
Har inga höga krav.
Men när vattnet stängs av.
Luften av asfalt är kvav.
Och en knallgul bulldozer parkerar på skrivbordet.
Sjunker kadensen.
Kompetensen.
Går. 
Gränsen. 
För vad som är gångbart.
Alltså.
Tillfällig halvfart.
På mitt hemmakontor.
Liksom ingen frilansglamour.
Om ni förstår vad jag menar.
Inte mycket bevänt.
Med arbetsron.  
Men värre saker har väl hänt.
Än har ju ingen tänt. På. Hela skiten.
Plockat fram den tunga dynamiten.
Med det tillhörande artilleriet.
Flitens. Lampa. Lyser. 
Fortsatt i skafferiet.
På Värtavägen.
Friskt humör.