Vardagstrafik.

Inväntade grönt ljus i morgonrusningen.
Så där lagom löst och ledigt.
Kände.
Ja men det här är väl ändå redigt.
Rätt och laglydigt liksom.
Särskilt som.
Det knappt var någon trafik.
Jag hade inte bråttom.
Utan tvärtom.
God marginal.
Därav mitt kontroversiella val.
Att stanna till vid ett övergångsställe.
För självklart. Har det vid andra tillfällen.
Inte funnits tid.
Jag är ju egentligen en strängt upptagen individ.
(Tid är pengar. Falukorven skall fram.)
Och så vidare.
Men denna morgon.
Bara en vanlig Svensson.
Med rätt att djupandas.
Långsamt låta lungorna beblandas med avgas och syrén.
Och det är väl självaste idén.
Med övergångsställen.
Att sakta in en stund.
Förlora en millisekund. Slippa bli ett med den grå asfalten.
Förhala resan mot den sista anhalten.
Överleva. En dag till.
Just den här morgonen. Var det tyvärr ingen mer än jag.
Som ville det.
Noterade särskilt en medelålders man.
Som säkert är extremt samvetsgrann.
I vanliga fall.
Men nu gjorde avkall. 
Kastade sig ut.
Ja. Som ett jäkla spjut.
I marinblå kostym. Drog karlen förbi.
Medan jag höll fast vid min strategi. 
Lydigt avvaktade.
Det var då han tillfälligt saktade in. 
Slängde en missmodig blick över axeln. Liksom tigande dömde ut mig som sort.
Innan han försvann bort. Fortsatte springa.
Här skulle det förstås kunna ringa. En klocka.
Som säger. 
Men ja. 
Hon sätter verkligen pekfingret på något tidstypiskt här.
Så stressad man är. I sin egen lilla vardagsbubbla.
Snubblar fram i tillvaron. Med fara för sig själv och andra.
All den här stressen. Pressen.
Det kan ju aldrig vara bra.
Eller.
Så kunde man ju tycka att jag är osedvanligt präktig.
Ingen har väl dött av en jäktig. Tillvaro.
Eller.
Det gäller att ha närvaro.
Nog.
Att dra i nödbromsen. 
Hur det än är. Oavsett karaktär.
Borde alla unna sig en grön gubbe. 
Om så bara någon gång ibland.
Stödvila lite grand.
Är inte dumt alls.