Närhelst jag behöver.
Snabblaga själen.
Åtminstone. Tillfälligt.
Påminnas om skälen.
Till att det finns en mening.
En förlösande förening.
Mellan hjärna. Och hjärta.
Plockar jag fram. Min städspray.
Ärtig och effektiv.
Säger den aldrig nej.
Är tvärtom alltid super.
Jourhavande.
Universal.
Löser alla fettfläckar.
Utan några kval....
Städade som bäst.
När dammsugaren Bettan gav upp.
I rosslande protest.
Liksom abrupt avbröt.
Min sedvanliga städfest.
Intrampade kexrester i parketten.
Ledde raskt till rengöringskris.
Men eftersom inte helt novis.
På problemlösning.
Monterade jag väl isär.
Och ihop.
Maskineriet.
Utan att Bettan. Gjorde minsta knop.
Munstycket gapade tomt. Och tyst....
Som alltid.
När skiten slår i fläkten.
Som ett resultat av den obefintliga respekten.
Där människor sparkat hejvilt.
Lägger sig skammen.
Som en blöt. Viral filt.
Över hela landet.
Det skavande sambandet.
Mellan främlingsfientlighet.
Disrespekt.
Noll dignitet.
Blir för stort att svälja.
Måste defensivt spottas ut.
Som i....
Läser en bok om personlighetsdrag.
Vetenskapligt framtagna.
Vad vet jag.
I en strävan att bli en bättre medmänniska.
Utveckla mina sociala färdigheter.
Färglägga omgivningens alla identiteter.
Nogsamt sortera dem i prydliga fack.
Bara tänk.
Så praktiskt.
Det vore.
Om den tesen stämmer.
Hur skall man till exempel annars förstå....
Kom hem med övertänt barn från dagis.
Själv så där lagom vidbränd.
På mödrars vis.
Med sömnlösa nätter.
Som gått i repris.
Hormoner som månatligt bråkade i kroppen.
I allmänt olag med formtoppen.
Det ivriga barnet sade.
Mamma.
Jag behöver titta på Fåret Shaun.
Du behöver ge mig din telefon.
Jag sade....
Nu med fotbollskarusellen igång.
Är man ju väldigt. Pepp.
Menar.
Svårt att hänga läpp.
I ett konstant konfettihav.
Det ställs liksom lägre krav.
På politiken.
När bollen är. Så rund.
Världen. Plötsligt. Så sund.
Då är liksom allt gammalt groll glömt.
Även om värdlandets kassaskåp är nästan tömt.
Går VM-livet. Alltid sin gilla gång....
Ligger i tiden.
Att införa förbud.
Problemen försvinner tydligen.
Om man bara förbjuder.
Folk att existera.
Enligt den slitna principen.
Det som inte syns.
Finns inte mera.
Kan än mindre genera någon.
Eftersom.
"Det aldrig är acceptabelt.
Att behöva se människor.
Stå. På. Knä.
Och tigga."
Tänk så skönt....
Funderat en del. Kring det sociala spelet.
Balansen.
Diskrepansen.
Mellan att vara.
Öppet härlig.
Påfluget ärlig.
Eller bara hopplöst förfärlig.
För visst är det fint att vara. Ledig.
Spontan och skön.
Mindre uppskattat.
Att plötsligt vända sig om i kön.
Säga det som bara måste sägas.
Till en oskyldig främling bredvid....
Överhörde en säljpitch.
På tunnelbanan.
Två män.
Som uppenbarligen hade marknadsvanan.
Inne.
Oklanderligt sifferminne.
Tillika näsa för hardcore business.
Blanka slipsar.
Redogjorde ljudligt kring branschens fallgropar.
Ja. Alla ekonomiska loopar.
Man som novis kan fastna i.
Vilket kan bli. Mycket kostsamt.
Tänkte.
Kanske kan man...
Anslöt mig till ett fackförbund.
För att inte helt gå på grund.
Ekonomiskt.
Medan jag ändrade inriktning. I en naiv strävan att tillvarata min kompetens.
Hade väl kommit till en kritisk gräns.
Där allt. Eller inget. Var möjligt.
Känns ju nästan löjligt. Nu.
Att det behövde dröja så länge. Att få ändan ur....
