Då står det äntligen klart.
Att ett NEJ betyder ett NEJ.
Underbart.
Betyder alltså enligt lag.
Att jag.
Säger NEJ.
Och faktiskt menar allvar.
Till skillnad från tidigare.
När andemeningen inte var lika kristallklar.
Kroppsspråket mindre uppenbart.
För mottagaren.
När ett rungande NEJ.
Istället kunde betyda JA.
Alltså.
Teknik.
Kanske mer specifikt då.
Teknologi.
Som inte fungerar.
Som enbart genererar.
I plågsamma nervsammanbrott.
Och jag har faktiskt fått mitt av den biten redan.
Gjorde mina år av terapi. För att sedan.
Utan att knysta. I det tysta. Bara få sköta mitt.
Gärna i någorlunda harmoni.
Alltså. ...
Inväntade grönt ljus i morgonrusningen.
Så där lagom löst och ledigt.
Kände.
Ja men det här är väl ändå redigt.
Rätt och laglydigt liksom.
Särskilt som.
Det knappt var någon trafik.
Jag hade inte bråttom.
Utan tvärtom.
God marginal.
Därav mitt kontroversiella val.
Att stanna till vid ett övergångsställe....
Drömde jag var kung.
Träffade mannen med stora versaler.
HAN som skulle bli mitt VI.
Och kärlek som ditintills varit en utopi. Blev plötsligt skönjbar.
Enkelt äkta. Självklar.
Utan krusiduller.
Osedvanligt fräck frisyr hade han. Min kille.
Nästan så jag ville.
Klippa mig likadant.
För att ytterligare befästa vår relation.
En personlighetstyp som fascinerar.
Är hen som "skall bara".
Hen som "inte visste."
Kanske känner ni igen.
Hen.
Som aldrig stannar vid stoppförbudet.
Som "inte visste" att det var strikt förbjudet.
Som aldrig hört brandlarmet förut.
Som "inte visste" att det är då man springer ut.
Ur den brinnande byggnaden.
Läste i tidningen om en man som dejtat tjugofyra kvinnor.
Samtidigt.
Vilket man ju får säga är en bedrift.
Att vara så känslomässigt på vift.
Och ändå hålla ihop.
Stilig var han. Intellektuell.
Medkännande. Mysig. Snäll.
Och gillade hundvalpar.
Helt enkelt.
Alldeles.
Alldeles.
Underbar.
Det måste liksom sägas. Till hans försvar....
